Rävens dvärgbandmask

Det har säkert inte undgått någon att rävens dvärgbandmask (Echinococcus multilocularis) har hittats i Sverige, utanför Uddevalla. Masken är en otrevlig liten sak som påverkar oss hundägare. Och det är just detta som jag tycker är viktigt att framhäva - att det är vi MÄNNISKOR som blir drabbade och sjuka - inte våra hundar. Det är alltså extra viktigt, för vår egen skull, att vi följer myndigheternas rekommendationer!!

Hunden avmaskas alltså endast för att vi människor inte skall bli smittade. Struntar vi att plocka upp efter vår hund, så hjälper vi till att hålla äggen kvar i naturen och underlättar för masken att överleva och sprida sig vidare. Bajspåsar skall slängas i behållare för brännbart avfall.
PLOCKA UPP EFTER DIN HUND MINST TRE DAGAR EFTER AVMASKNING!

Masken är en parasit som angriper vår lever och kan vara direkt dödlig för människor.
Livslång medicinering (med avmaskningsmedel) är den behandling som krävs - utan behandling är dödligheten ca 70%. Den absolut största risken för människor att bli smittade är via sin hund.

Det är för vår egen skull som vi nu måste bli noggrannare i relationen med våra hundar. Blir du eller jag smittade, upptäcker vi det förmodligen inte förrän många år efteråt och då har parasiten redan fått ett ordentligt grepp om vår kropp.

Hunden löper störst risk att bli smittbärare om de äter sork. Sorken är nämligen en så kallad mellanvärd och bär på larver till dvärgbandmasken. Dessa larver utvecklas till maskar i våra hundars (och rävens) tarmar. Maskarna släpper ifrån sig ägg som hunden/räven bajsar ut. Äggen sprids sedan i naturen med blåst, regn eller djur. Äggen från rävens dvärgbandmask är mycket kyltåliga och kan leva mycket länge i naturen. Sorken äter äggen och hela proceduren börjar om igen. Observera alltså att hunden INTE visar några symptom och blir inte sjuk. Man kan inte heller med ögat se äggen i hundens avföring.

Hundarna kan föra smitta till oss på olika sätt:
1. Genom att äta sork, bli infekterade och bajsa ut ägg som vi får kontakt med. Exempelvis kan hunden tvätta sig i baken och då få ägg i munnen. Dessa kan de slicka av sig i sin päls, som vi sedan klappar och vi får ägg på händerna. Eller så slickar hunden oss i ansiktet eller på händerna - och vi får i oss ägg. Ett annat exempel: hundar nosar ofta varandra i baken och får då äggen på nosen och sen samma sak som ovan.

2. Hunden äter eller rullar sig i avföring från infekterat djur, t ex räv eller annan hund. Avföringen innehåller ägg som hunden får in i munnen eller i pälsen. Sedan sprids äggen vidare via päls och slickningar precis som i exemplet ovan.

3. Katter äter sork, men är dåliga smittbärare. Hundar som äter och/eller rullar sig i kattskit löper alltså liten (men inte obefintlig) risk att föra smitta vidare.

Vad kan vi göra?

  • Hunden bör vara kopplad i skog och mark så att den inte äter sork eller avföring från räv, lo eller andra hundar.

  • Avmaska hunden och schamponera enligt rekommendationer. För närvarande gäller det Uddevalla, Munkedal, Vänersborg och Färgelanda.

  • Rekommenderad avmaskning var fjärde vecka i samma områden.

  • Var noga med handhygienen.

  • Plocka alltid upp efter hunden och lägg i behållare för brännbart avfall.

  • Har man katt - var uppmärksam på att inte katten bär hem sork som hunden äter.

    Observera att enbart medicin som innehåller prazikvantel har effekt mot dvärgbandmask.
    Receptfria avmaskningsmedel till hund är tex: Drontal, Droncit och Milbemax.
    Fråga på apotek eller hos veterinär.

Läsvärd information finns bla här:

- Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA)
- Smittskyddsinstitutet
- Jordbruksverket

En smittad människa får symptom från det drabbade organet (lever och lunga är vanligast men flera organ kan drabbas) när masken vuxit sig tillräckligt stor. Det tar 10-15 år. Människor smittas av att få i sig äggen som kommer ut ur värddjuren. Äggen kan spridas i omgivningen och hamna på livsmedel men också i sällskapsdjurens päls.
Förekomsten av masken har ökat under senare år och antalet fall hos människor likaså. Sjukdomen är dock fortfarande mycket ovanlig.

Tillbaka till sjukdomar

 

Copyright © MM Hund